snälla kom och håll mig sällskap nån! nerå, men nästan. jag sitter i lägenheten i stan och tycker synd om mig själv för jag är helt ensammen. Pär och tobias har varit här nästan hela kvällen men de dög inte tydligen. det är det här med att sova själv jag knappt klara av.

sen jag kom till stan har jag iaf packat ihop alla mina grejer, städat kylskåpet och pluggat. jag försöker trötta ut mig själv så jag ska somna som en stock när jag väl går och lägger mig! vill dock inte göra de än för jag kommer bli mörkrädd fast det är ljust ute...

undrar när jag ska lära mig att vara själv.